regnar, knastrar som fan emot rutan. Det är grått, kallt.
Klarade det återigen inte..
Sprang på PETER efterråt med.  Fan.... Pratade lite snabbt där, jag blev så ställd att träffa på honom, så visste inte alls vad jag skulle säga eller hur jag skulle vara. Blev så konstig i kroppen. Varm och kall på samma gång, klump i magen samtidigt som hjärtat dunkade som bara den och fjärilar i magen. hur såg han på mig? Tyckte han det var kul eller bra jobbigt? Vi kramades när vi gick åt varsitt håll. Jobbig kram. Samtidigt som det är en sådan mysig att man aldrig vill släppa. Hård och mjuk på samma gång. Precis så som man mindes den. Alltid så jobbigt att träffa på honom. Inte för att det händer ofta men det är jobbigt.
Det är lixom honom jag tyckt om i fyra år. Det är typ honom man tänkt på varje dag.
Och jag skulle ljuga om jag säger att jag inte tänker på honom.
och vad jag än vill så kommer jag alltid vara kär i honom. Det som känns inom mig kan jag inte göra något åt.
vet ju fan inte vem jag skulle prata med. Behövde verkligen säga det till någon. Prata. men vem?
Hjälp...
Ältar honom om och om igen. Förlåt men han är, min första riktiga (enda?) Kärlek!